Tänk vad tiden går. I år är det 11 år sedan Ni gick ut nian 1998. Vad gör alla och var bor dom? Äntligen är återträffen här där många frågor kommer att få många svar. Eftersom alla skolor är inbjudna träffar man många från nu och förr, allt från nuvarande vänner till gamla gymnasiekompisar. Så håll till godo, allt är ordnat för ett minnesvärt jubileum, ring och samla klassen för att bli riktigt många på festen. Klasslistan finns på baksidan.
Det följde även med ett inbetalningskort på 330 kr som skulle täcka en buffémiddag och arrangemanget i allmänhet.
Så nu är frågan, hur ställer man sig till en sådan här inbjudan? Klasslistan fanns mycket riktigt på baksidan och det kändes konstigt att sitta och läsa igenom alla namn på folk jag såg varje dag under högstadiet (och även, vilket gällde för de flesta, under låg- och mellanstadiet). Den andra retoriska frågan från brevet hade arrangörerna själva besvarat direkt i klasslistan - där stod nämligen på vilken ort respektive person är skriven i dagsläget. Majoriteten bor antingen kvar i Luleå eller har flyttat till Stockholm eller Göteborg. Kul att läsa, man är ju nyfiken när frågan väl kommer upp.
Och ändå känner jag mig tveksam inför att anmäla mig till själva festen. Kanske lite på grund av att det enligt schemat finns en två timmar lång "förträff" inplanerad innan middagen då man bara sitter med sin klass. Upplagt för mycket stela samtal och pinsamma tystnader. Alla sitter i en ring och lyssnar med lätt sänkt blick när en person åt gången pratar.
Efter de där två frågorna som arrangörerna föreslår finns det inte jättemycket jag kan se mig själv prata om med en stor del av klassen. Självklart skulle det vara kul att se hur alla ser ut och en del vore det faktiskt roligt att prata med, men det tar ändå emot. I detect ångest och obekvämhet. Och bilen går bra?
Kanske kan man komma undan och helt enkelt googla fram alla man vill veta något om istället? Räknas det som asocialt beteende?
5 kommentarer: