Innan jul köpte jag Playstation 3-spelet Valkyria Chronicles efter att ha blivit förförd av demot från Playstation Network. Nu ett par månader senare har eftertexterna rullat över TV:n, så jag tänkte dela med mig av några reflektioner.
Valkyria Chronicles är ett slags turbaserat strategispel. Spelets historia berättas som kapitel i en bok och handlar om ett alternativt andra världskrig i en fantasivärld med referenser både hit och dit. Det lilla landet Gallia har hamnat i kläm mellan två stora stridande sidor, Federationen och Imperiet. Som spelare kommer man in i konflikten precis när Imperiets stridsvagnar har börjat rulla in över Gallias gräns. Huvudpersonen heter Welkin och har som största intresse att studera småkryp och lukta på blommor, men finner sig på grund av kriget snart en plats som befäl över en liten grupp soldater i Gallias hemvärn. Så börjar det hela, och längs spelets gång får man via (oändliga) filmsekvenser lära känna gruppens medlemmar ganska bra och se hur de i klassisk David mot Goliat-anda står emot den teknologiskt- och numerärt överlägsna armén som Imperiet förfogar över.
Det måste sägas att historien i sina detaljer är ganska larvig. Fnissande och rodnande är kanske inget jag förknippar med samtal under en pågående strid på liv och död, men så funkar det i Valkyria Chronicles, som på många sätt uppfyller min säkert ganska fördomsulla bild av ett "typiskt japanskt actionroll/strategispel". För japanskt är det. Den grafiska stilen känns igen från mangaserier och animefilmer, något som jag personligen alltid haft oproportionerligt svårt för. Det som gör att det funkar i Valkyria är att det är så sjukt snyggt! Det ser verkligen ut som en teknad film trots att det är full 3D-grafik. Knivskarpa detaljer inramade av paradislika pastellfärgade landskap, helt okej karaktärsanimationer och grymma effekter gör detta till ett av de mest estetiskt tilltalande spelen jag sett, alla kategorier.
Gameplaymässigt är spelet också riktigt bra. Bortsett från en del mindre (men irriterande) buggar så funkar de turbaserade striderna precis som de ska - de är kluriga, man får ibland försöka från början eftersom man inte kommit på en tillräckligt bra taktik, men samtidigt håller de ett tillräckligt tempo för att man ska känna en lagom stress och behålla fokus. Soldater och stridsvagnar förhåller sig till varandra enligt sten-sax-påse-principen och det gäller att utnyttja de olika enheternas styrkor för att man ska klara de utmaningar som spelets kampanj erbjuder. Beroende på hur väl man klarat en bana får man en viss mängd erfarenhetspoäng och pengar, och dessa kan sedan användas för att utveckla både karaktärsklasser och vapen. Vill man kan man gå tillbaka och köra om tidigare uppdrag för att prova en ny taktik eller bara för att samla lite mer poäng så att man kan förbättra sina soldater.
Just genren turbaserade strategispel är kanske inte jättestor i västvärlden - jag har själv inte något modernt exempel på något liknande spel jag testat - men jag gillade verkligen konceptet i Valkyria Chronicles. I och med att det är så taktiskt så sitter man ofta och klurar inför ett svårt "drag", och sedan känner man sig smart när ens plan visade sig fungera. (Vilket är anmärkningsvärt tycker jag, det är inte ofta ett spel får mig att känna mig smart. Kanske spelar jag för lite schack?) Striderna blir visserligen potentiellt ganska långa i och med att man har så mycket betänketid man vill på sig, men å andra sidan kan man ta en paus när man känner för det. Plus spelet kan vara rätt socialt - det är kul att sitta ett par stycken och klura tillsammans, och det spelar inte så stor roll vem som håller i handkontrollen.
Så sammantaget - en milt engagerande karaktärsporträtt, några småbuggar och bitvis ojämn kvalitet i mellansekvenser lyckas definitivt inte sänka det här riktigt grymma spelet som glänser med både grafik, gameplay och spelglädje. Har du en Playstation 3 så tycker jag absolut att du åtminstone borde ladda ner demot. Jag har gottat mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar