Samlarbeteendet, ett hinder för digital distribution

Jag är en samlare. Precis som man på stenåldern kanske samlade på sig rötter, bär och andra sköna grejer samlar jag på spel. TV-spel och datorspel. Det har jag insett. Jag gillar verkligen att se antalet förpackningar växa i hyllan. Ibland köper jag retrotitlar som jag sannolikt aldrig ens kommer att installera, bara för att de har ett nostalgiskt värde och jag vill att de ska "ingå i spelsamlingen". Eller skaffar ett spel som jag aldrig har spelat och inte är särskilt sugen på att testa, bara för att det är ett vedertaget välgjort och uppskattat spel som jag vill kunna räkna som en del av hyllan. Jag antar att jag vill att min spelsamling ska representera min "smak" på samma sätt som en audiofil säkert tänker om sin skivor. Allt är väl med detta. Men nu har jag ett problem.

Jag brukar nämligen inte sällan vänta rätt länge med att köpa spel för att få ett bättre pris - istället för att betala 500-600 kr vid release lägger jag det i kundvagnen ett år senare för halva priset. Jag har ändå inte särskilt mycket tid att lägga på varje spel, så det är ingen brådska med att köpa det allra senaste (undantag förekommer). Problemet är dock att den digitala distributionskanalen börjar ha en del riktigt schyssta erbjudanden nu. Se exempelvis denna helg: Call of Duty 5 (World at War) för typ 25 dollar (knappt 200 kr). Vill jag ha en fysisk kopia kostar det kring 400 kr inklusive frakt från det billigaste stället i Sverige, enligt Prisjakt.

Och jag vill ha en fysisk kopia. Jag vill se spelförpackningarna stå uppradade, så att jag ska kunna få plötsliga infall och installera en gammal klassiker eller bara gotta mig i att veta att jag har dem på en armslängds avstånd. Även om spelen i praktiken troligen ligger mycket säkrare hos Steam (CD-skivor går sönder med tiden, risk för brand, saker försvinner när man flyttar etc.) så har jag dem mycket hellre hemma hos mig. Med manualer och allt.

Dilemmat.